Livet, döden och lite sånt lätt

Jag har kommit på en sak. Jag är inte rädd för att dö. Inte alls. Jag kan verkligen inte förstå vad det finns att vara rädd för.
Dock har jag kommit underfund med att jag är otroligt rädd för smärta. Jag ryggar tillbaka från den. Jag menar rent fysikt smärta, att bli stucken med en kniv eller släpad över rakblad.
Det sänder rysningar. Usch.
Har drömt mardrömar i över ett halvår nu. Alltid börjar drömarna bra, allt är frid och fröjd. Plötsligt ändras scenen fast inget egentligen har hänt och det slutar alltid med att jag skall bli mördad av de jag trodde var mina vänner. De kommer emot mig med knivar och jag måste försvara mig genom att skada dem på något sätt - blod, alltid massa blod - för att själv inte bli skadad. Och jag hukar inför smärtan, inte döden. Jag tycker att det är obehagligt att göra dem illa, eller se folk skadas, för jag vet att det gör ont.
Döden är att föredra smärta.
Tyvärr är jag så.
Usch.
Jag önskar bara de här mardrömarna kunde sluta.